Anglofil, jag?!

Nu är det nära. Bara några månader tills jag får återse världens bästa stad igen. Jag talar naturligtvis om staden med stora bokstäver rakt igenom: L O N D O N! Men, säger ni, det finns ju massor av andra spännande, intressanta, fascinerande, coola, vackra och mångfacetterande metropoler som alla gånger kan mäta sig med London. För all del. Men jag älskar London mest i alla fall och jag ska förklara varför.

Ge mig en stad som har så många årsringar och lager av historia. Alltifrån romarnas grundande av Londinium, medeltidens korsriddare, Henrik den åttondes avrättningar i Towern och Shakespeares teaterframföranden på the Globe, till Jack the Rippers härjningar med kniven i East end, andra världskrigets Blitzen och 1960-talets Swinging London, epoken som satte London på världens mode- och musikkarta. Detta är bara axplock av allt det som är och var London och som gör att jag och många med mig alltid har en anledning att komma tillbaka.

Jag har besökt London ett antal gånger. Första gången var jag 10 år och det var campingsemester med familjen som gällde. Efter att ha tagit oss den långa vägen via kontinenten med bil och en sjösjuk resa med färjan över Engelska kanalen, tältade vi på en camping i Abbey Wood utanför stan. Andra gången var jag 14 år och reste också då i familjens sällskap. Det mest färgstarka minnet från den resan var att jag shoppade skärp, sockar och andra accessoarer i neonfärger, helt enligt det rådande 80-talsmodet. I freestylelurarna hade jag popikonerna Duran Duran och Culture Club. Tredje resan vann min man och jag i tv-kanalen Filmnets slogantävling. Vi behandlades som stjärnor när man filmade vår lunch på nyöppnade restaurangen Planet Hollywood där vi träffade Alice Cooper, den gamle rockräven! Gissa om den resan blev ett minne för livet.

Sedan blev det tjänsteresor under några år. En vecka tillbringades i Kensington där jag och några engelska kollegor knackade datakod i och med lanseringen av arbetsgivaren BAE Systems nya globala webbplats. Vi var ett glatt gäng som gick ut och åt indisk kyckling i Soho en kväll. Vid ett annat tillfälle hade vi "Communications people" möte i Churchill War Rooms, det ställe där Churchill höll ställningarna när tyskarna bombade London under andra världskriget. Idag det ett spännande museum som vår kollega Dominic Walters som är barnbarns barn till Winston himself, visade oss runt i.

Men nu är det, som sagt nära. I maj tar jag och min familj flyget till metropolernas metropol. Undrar vad det bestående minnet kommer att bli den här gången...

P.S. Jag håller med om att länkarna till Wikipedia är aningen fantasilösa, men vill ni veta mer får ni vackert googla vidare.