Hund eller katt?



 Är du hund- eller kattmänniska? Den frågan får jag ibland och svarar alltid både-och. Självklart. Som den djurälskare jag är alla djur mina favoriter och från tidig barndom fram till idag har jag varit matte till såväl katter, en hund, undulater, kaniner, marsvin, fiskar och höns. Anledningen till att vi i familjen har katt och inte hund (eller både och) beror främst på min mans hundfobi men även det faktum att en hund kräver mer skötsel av sin ägare. Därför är katt det naturliga valet av husdjur för oss. Just nu har vi två kattpojkar, med betoning på pojkar. Ni vet väl att tamkatter aldrig riktigt blir vuxna utan definierar sig som välmående barn i en familj, där människorna uppfattas som storvuxna och klumpiga katter på två ben med mörka och bullrig stämmor. Av den anledningen lystrar katter hellre till ljusa röster då de i kattens öron inte blir alltför mörka. Och trots kattens fina hörsel som gör att slammer i köket och andra hushållsljud uppförstoras till att likna dån och brak, så är de så till den grad angelägna om att vara nära sin husse och matte att de står ut med oväsendet.

Detta stämmer med all säkerhet in på hundar också, som är kända för sin fina hörsel och lojala läggning. Men nu till frågeställningen huruvida man är hund- eller kattmänniska. Som jag sa, har jag alltid definierat mig som en "allälskare" när det gäller djur. Men då jag en dag fick höra påståendet "Ni är kattmänniskor i er familj" av min dotters kompis, insåg jag att så är det nog. Förmodligen är det något jag fört över till mina barn som blir lika till sig i trasorna så fort de ser en katt. Att vi slösar kärlek över våra egna kattpojkar resulterar i två otroligt tillgivna personligheter som ger mycket tillbaka. Att katter är självständiga och inte kan bli lika trofasta vänner som en hund stämmer inte. Uppfostran och lydnadsträning och liknande pyssel som gör att tillgivenhet och gemenskap mellan människa och djur växer, är något en katt klarar sig utan. Katter fixar tillvaron ändå och ställer inte till besvär för sina ägare om denna omsorg saknas genom att bli folkilskna, oregerliga eller rymma hemifrån. Men en katt som får kärlek och pyssel blir väl så fina personligheter och visar tillgivenhet och sällskaplighet lika mycket som en hund, men med ett minimum av omvårdnad. Därför är jag kattmänniska. Men jag ser fram emot att få lära känna en hundkompis i framtiden, en vovve som min man accepterar och som funkar ihop med våra katter. Men tills dess lever jag vidare i min kattvärld. Miau!