Midsommartankar

Jag åkte in till stan idag och njöt än en gång av sjoken av lupiner som stod i givakt längs Gottnevägen i byn Västerhus. Ni som åker den vägen vet vad jag menar. Många är de vägsträckor runt om i landet där lupinerna nu blommar för fullt i olika nyanser av lila och rosa och jag är benägen att hålla med min man, detta borde vara Sveriges nationalblomma. Stor och vacker och blommar nästan överallt! Efter dagens irrande i olika affärer och i möten med människor slår mig tanken att just mötet med en människa kan vara som att få njuta av en blomma.

 

Jag menar, man (jag) forcerar genom tillvaron, stressar runt med tunnelseende och handlar sin mat bland andra stressade människor. Detta kan liknas vid att ha bråttom i en snårig skog och med sprutande adrenalin och skavande irritation över grenar som rispar armarna och stenar och rötter som lägger krokben för ens fötter, hasta mot målet. I det här fallet utgången i affären.

 

Och så plötsligt ler den emot en, en fridfull blomma som ser på dig med sina blomögon och säger hej. Den känslan fick jag två gånger idag. I mötet med två människor som blev glada att se just mig och som lyste upp min dag med sin närvaro. Den ena var en trevlig bekant i en affär som jag pratade och utbytte erfarenheter med. Den andra var min mamma som alltid blir glad när jag kommer och som tack och lov trivs med sin tillvaro på serviceboendet. Dessa två var inte stressade, som jag och många med mig och hade inga skygglappar utan vi möttes i samtal och samvaro en stund. Det var som att solen tittade fram. Eller som att få se en glänta med en vacker blomma i, efter en massa snårskog.

 

Trevlig midsommar önskar jag dig och ta tillfället i akt och låt blicken vila på en blomma en stund. Du ångrar dig inte!

 



 

 



 





Hund eller katt?



 Är du hund- eller kattmänniska? Den frågan får jag ibland och svarar alltid både-och. Självklart. Som den djurälskare jag är alla djur mina favoriter och från tidig barndom fram till idag har jag varit matte till såväl katter, en hund, undulater, kaniner, marsvin, fiskar och höns. Anledningen till att vi i familjen har katt och inte hund (eller både och) beror främst på min mans hundfobi men även det faktum att en hund kräver mer skötsel av sin ägare. Därför är katt det naturliga valet av husdjur för oss. Just nu har vi två kattpojkar, med betoning på pojkar. Ni vet väl att tamkatter aldrig riktigt blir vuxna utan definierar sig som välmående barn i en familj, där människorna uppfattas som storvuxna och klumpiga katter på två ben med mörka och bullrig stämmor. Av den anledningen lystrar katter hellre till ljusa röster då de i kattens öron inte blir alltför mörka. Och trots kattens fina hörsel som gör att slammer i köket och andra hushållsljud uppförstoras till att likna dån och brak, så är de så till den grad angelägna om att vara nära sin husse och matte att de står ut med oväsendet.

Detta stämmer med all säkerhet in på hundar också, som är kända för sin fina hörsel och lojala läggning. Men nu till frågeställningen huruvida man är hund- eller kattmänniska. Som jag sa, har jag alltid definierat mig som en "allälskare" när det gäller djur. Men då jag en dag fick höra påståendet "Ni är kattmänniskor i er familj" av min dotters kompis, insåg jag att så är det nog. Förmodligen är det något jag fört över till mina barn som blir lika till sig i trasorna så fort de ser en katt. Att vi slösar kärlek över våra egna kattpojkar resulterar i två otroligt tillgivna personligheter som ger mycket tillbaka. Att katter är självständiga och inte kan bli lika trofasta vänner som en hund stämmer inte. Uppfostran och lydnadsträning och liknande pyssel som gör att tillgivenhet och gemenskap mellan människa och djur växer, är något en katt klarar sig utan. Katter fixar tillvaron ändå och ställer inte till besvär för sina ägare om denna omsorg saknas genom att bli folkilskna, oregerliga eller rymma hemifrån. Men en katt som får kärlek och pyssel blir väl så fina personligheter och visar tillgivenhet och sällskaplighet lika mycket som en hund, men med ett minimum av omvårdnad. Därför är jag kattmänniska. Men jag ser fram emot att få lära känna en hundkompis i framtiden, en vovve som min man accepterar och som funkar ihop med våra katter. Men tills dess lever jag vidare i min kattvärld. Miau!

London!

Länge sen sist! Jag ber så mycket om ursäkt att jag inte kunnat leverera några inlägg här under eken på ett tag. Jag kan bara hålla med i det en kär vän brukar säga när det blir långt emellan gångerna vi träffas: "Det är livet som kommer emellan." Så sant, mitt liv med allt vad det innebär, har upptagit all tid på sistone. Och framför allt så har London kommit emellan.

Igår morse kom vi hem efter en vecka i den engelska huvudstaden. Ett kärt återseende som var extra roligt då man får upptäcka staden med sina barn. Att vårt londonhem var en husbåt som låg för ankar i en marina och granne med Towern, gav vistelsen en extra dimension. Intrycken och minnena är många och varierande och denna gång ska jag inte tråka ut er med en massa text, utan låta bilderna tala. Håll till godo.