Fritänkare som inspirerar

Att låta tanken lyfta och inte låsa sig i förutbestämda regler och rådande konventioner om hur man bör göra, det är något som inspirerar mig. Att tänka "utanför lådan", följa sitt hjärta och helt enkelt använda sitt sunda förnuft, det tilltalar mig. Tre personer som gör sin grej utan att inordna sig i det traditionella tänkandet är matskribenten Lotta Lundgren, terränglöparen Emelie Forsberg och resereportern Bengt Ohlsson.

Lotta Lundgren är kanske mest känd från SVT:s förnämliga serie "Historieätarna" som senast visades i julas, men hon skriver också böcker. När jag läste hennes bok "Tio lektioner i matlagning"  föll många bitar på plats när det gäller min egen relation till denna ofrånkomliga och ack så viktiga syssla. Äntligen någon som skriver en vettig bok i ämnet matkunskap. Lotta fokuserar nämligen inte på recept i oändliga rader, något jag tycker är jättetråkigt rent ut sagt. Inte heller predikar hon näringslära och talar om vad man bör äta och inte för att vara en normalsund människa. Nej, hon konstaterar helt frankt att mat är njutning och sinnlighet som alla kan lära sig tillaga utan krusiduller. Huvudsaken är att man har en uppsättning grundläggande kunskaper och rätt redskap i köket. Hon går bland annat igenom de fem smakerna sött, salt, beskt, surt och umami och listar olika födoämnen som smakmässigt funkar ihop. Alla kan laga god mat, resonerar hon, huvudsaken är att man kan grunderna. Sen är det fritt fram att köra och hitta på sina egna favoritrecept! 

Denna filosofi tilltalar verkligen mig som alltid varit något av en Cajsa Warg i köket. "Man tager vad man haver" tänker jag varje gång jag öppnar kylskåpsdörren för att se vad som finns som kan ingå i dagens middag. Planering av veckans matsedel är bland det tråkigaste som finns, för att inte tala om att handla maten, sååå jobbigt! Därför är mitt svar oftast "Vet inte" på barnens fråga "Vad blir det för mat?". Men som den kreativa mamma jag är snor jag allt som oftast ihop en hyfsad middag på det jag hittar i kyl och frys och skafferi och känner mig mäkta stolt att kunna göra det utan en massa förberedande planering som tar tid. För i likhet med Lotta så anser jag att med bra grundkunskaper och en lustfylld inställning till mat kommer man långt.

Nu till min andra inspiratör. Hon heter Emelie Forsberg och är Sveriges klarast lysande stjärna när det gäller löpning i terräng. Jag läste ett reportage om henne i senaste numret av Stadium Magazine och fascinerades av hennes inställning till sin sport. Hon är nämligen en elitidrottare utan vare sig träningsschema eller tränare. Jo, ni hörde rätt. Hon börjar helt enkelt dagen med en karta i händerna och känner efter var hon vill springa och sen ger hon sig ut. Glädjen att upptäcka nya stigar och få njuta av nya natursköna vyer är motivation nog, anser hon. Hennes sponsor berättar att det unika med Emelie är hennes inställning och val när det gäller att delta i olika tävlingar. När andra idrottare väljer det lopp som har mest prispengar i potten, väljer Emelie det som har den vackraste bansträckningen. Snacka om löpglädje! Och det syns att hon gillar det hon gör för hon springer med ett leende på läpparna. Följ gärna Emelies blogg på Runners World webbplats.

Sist men inte minst gläds jag åt en nytänkande resekrönikör i magasinet Amelias nummer 6/2014. Det är författaren och tillika resereportern Bengt Ohlsson som berättar vad han vill läsa om i ett resereportage. Han menar att det vanliga är att resereportaget som genre helt enkelt innehåller för mycket information och i kombination med det faktum att dagens resenärer ofta själva är så pass "välgooglade" och själva skaffat information om sakar man "måste" se, mat man "måste" äta gör att vi närmar oss något slags informationskollaps och fortsätter "- Jag blev nyfiken på om det skulle gå att skriva den sortens resereportage som jag själv skulle vilja läsa. Reportage där man är mer intresserad av att fånga hur en plats ser ut, låter och luktar. Att låta tankar och associationer fladdra lite friare. Mer poesi än fakta." Bingo, säger jag och instämmer till fullo med Bengt. Det är ju den informationen jag själv vill få ut av ett resereportage. Det vill säga att få beskrivet för sig känslan av platsen i form av dofter, ljud, smaker med mera som gör att man själv går på upptäcktsfärd och utforskar en stad, en plats eller en exotisk företeelse.

Jag avslutar dagens kåseri med en dikt av Dom Helder Camara ur diktboken "Tusen skäl att leva".

När din lilla båt

har legat så länge

för ankar i hamnen

att du börjar få för dig

att den är ett hus, 

när din lilla båt

börjar skjuta rötter 

i gyttjan vid kajen,

då är det dags att styra ut!

Till varje pris måste du rädda 

båtens seglarsjäl

och din egen pilgrimssjäl.